Mamma satte sig på min säng och tittade alvarligt in i mina ögon. Vad var det som de vill prata om? De gjorde mig nervös.

-Jag och pappa har pratat... Vi tycker inte att du ska vara mer med Louis.

Va? Är dom helt dumma i huvudet? Jag skulle aldrig lämna honom! Aldrig!

-Va? Ursäkta vad sa du just? frågade jag och tittade på pappa. Han kan väll ändå inte gå med på det här? Han stöttade mig alltid och ville alltid mitt bästa! Han tittade på mig med samma ögon som mamma hade gjort. Jag tittade på Emil som satt i soffan. Han mötte inte min blick, jag tror inte han höll med våra föräldrar i detta läge. Han viste som var bäst för mig, han kände mig bäst i hela världen! Förutom Louis då.

-Du hörde mig. sa mamma hårt och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

-Ja, men varför?

-Elise, det här är andra gången du har varit på sjukhus på tre veckor! Det är mycket!

Hade jag varit här i tre veckor? Det betydde att ju att vi skulle åka hem nästa vecka.. Nej. Jag skulle inte spendera min sista vecka i London utan Louis. Så skulle det inte bli.

-Och? Vad har det med Louis att göra? jag grät nu.

-Du har varit med honom varje gång! Och vi har alltid fått reda på det för sent! Vi förkänar bättre än så Elise! Du har alltid varit med Louis då. Och vi känner att vi får bättre koll på dig om du är utan honom. Om du är med oss.

Jag var helt chockad.  Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara satt där och grät.

-Kan jag få förklara för honom? mamma nickade och gick för att hömta Louis. Pappa och Emil gick också ut. Louis kom in i rummet med ett leende, men när han såg mig försvann det.

Louis

Jag satt utanför Elise' rum med resten av killarna. Jag undrade verkligen vad det var de ville prata med henne om.

-What do you think they´re talking about? frågade Liam. Jag skakade på huvudet.

-I don´t know. Hope it´s nothing bad anyway.. svarade jag tyst.

Jag kände att jag oroade mig lite, men innan jag visste det så kom Elise' mamma ut och gick mot mig.

-She wants to talk to you. sa hon kort. Hon brukade ju alltid le och vara trevlig. Men inte nu. Kanske det var något dåligt de hade pratat om ändå?

Jag bestämde mig för att inte visa mina misstankar och tog på mig ett leende. Jag gick in i rummet och såg henne. Hon satt i sin säng, med tårar rinnandes för sina kinder. Mitt leende försvann lika snsabbt som jag hade dragit på det. Jag gcik snabbt fram till henne och drog in henne i en kram. Hon tryckte sin kropp mot min och jag kände hennes tårar mot min bröstkorg. Jag lutade henne bakåt.

-What happened?

Hon bara skakade på huvudet och snörvlade till. Jag gick in på rummets toalett och hämtade papper till henne. Hon torkade sig i ögonen och om näsan. Hon var vekligen ledsen, vad var det egentligen som hade hänt?

-Elise, what is it honey? frågae jag igen i hopp om svar. Hon bara kramade mig igen och jag pussade henne lätt i håret.

-They don´t... want me ... to be with you...

Jag förstod inte.

-What do you mean?

Hon lutade sig tillbaka och jag satte mig på hennes säng. Jag tog hennes hand och tittade henne i ögonen.

-My parents don´t want me to be with you because they think this is your fault...

-That what is my fault? frågade jag chockat. Jag förstod ingenting.

-That I´m hurt.

Då kom Elise' föräldrar in igen.

-Louis we would like you to leave now.

Jag såg på dem. De hade ju verkat så snälla, enligt Elise hade dem ju älskat mig när vi hade ätit middag. Men jag antar att det inte var sant.

-I just want you to know that I love your daughter. I do everything I can to keep her safe, everything. I she´s the one. sa jag och de fick ledsna uttryck i deras ansikten. Jag fick tårar i ögonen.

Jag vände mig och och drog in Elise i min famn. Jag höll henne hårt ochh jag kände hur hon skakade. Skakade för att hon grät. Jag släppte henne långsamt, och motvilligt. Hon tittade djupt in i mina ögon och jag i hennes. Jag kysste henne hårt, mina tårar blandades med hennes. Jag höll hennes huvud i mitt och jag ville aldir gsläppa taget. Men efter ett tag behövde jag, vi båda behövde ju andas. Jag tittade in i hennes ögon en sista gång, innan jag backade långsamt mot dörren. När jag hade gått ut ur rummet hörde jag hur hon började gråta högre. Jag stannade till när jag såg att Niall, Harry, Liam och Zayn tittade på mig. De hade stora ögon.

-Louis? undrade Liam försiktigt.

-What happened? frågade nu Zayn. Jag bara skakade på huvudet. Harrry kom fram och kramade mig.

-Louis!! hörde jag sen Elise gråta innifrån sitt rum. Jag släppte Harry och sprang ner för trapporna. Ut ur sjukhuset och hela vägen hem.

2 månader senare

Det hade gått ungefär två månader från att Elise' föräldrar hade tvingat mig och Elise att lämna varandra. Inget hade varit på sin plats. Jag hade inte kunnat skriva nya låtar, inte kunnat spela in, inte kunnat göra någonting. Jga had bara tänkt på henne. Killarna hade försökt att muntra upp mig, men jag tror att de längst inne alltid vetat att hon var den rätta för mig. För det var hon.

Jag låg i min säng och såg på tv. Det kom en reklam för pizza. Jag kände att jag var hungrig och sträckte mig efter telefonen. Jag knappae in m´numret och la luren mot mitt öra.

-Eh, hi! I would like to order a Margarihta to..

-Wait wat wait! We don´t do takeouts anymore. I´m sorry sir.

-Okay, well  order a Margarihta. I´ll come and pick it up in 20 minutes.

-Okay.

Sen la jag på. Jag suckade. Då behövde jag gå ut ändå. Jag tog mig sakta upp ur sängen och drog på mig ett par byxor och en t-shirt. Jag tog plånboken,nycklar och mobilen. Sen låste jag om mig och gick mot pizzeran jag hade beställt min Margarihtan av. Det var ljust ute, även fast klockan var 11. Jag kom på att jag inte hade ätit på hela dagen. Inte undra på att jag var hungrig.

-Louis? Can I take a picture with you? frågade helt plötsligt en liten tjej. Hon såg ut att vara i 7 års åldern. Hennees mamma stod bredvid och höll i en kamera.

-Of course love! sa jag och böjde mig ner för at ställa mig bredvid henne. Jag la en arm runt hennes axlar och log mot kameran. Det blixtrade till och jag ställde mig upp igen.

-Do you want my autograph as well? frågade jag och hon nickade blygt. Jag signerade ett block och var påväg att gå.

-I think iy´s bad that you and Elise broke up. I thaught yuo looked beautiful together. sa hon och log mot mig. Jag log tillbaka.

-Thankyou love. Have a good day!

Jag började tänka på Elise. På att vi verkligen hade passat tillsammans. På hur mycket jag saknade henne.

Jag gick ner för gatorna och in på pizzerian. Då stannade jag snabbt. Jag såg henne.

______________________________________________________________________

Jag skrev bara det här kapitlet för att jag ville. För det är fan inte kul att skriva när ingen kommenterar. Jag har inte fått en enda kommentar på typ 2 veckor nu? Vill ni ha bättre uppdatering får ni kommenterar, annars får ni nöja er med denna.

Så KOMMENTERA nu?