1dforever

Alla inlägg under maj 2012

Av Alicia - 28 maj 2012 22:00

Jag vände mig om och fick en lätt chock. Louis. Det såg ut som att han också hade fått en smärre chock för han bara stod och stirrade på mig. Jag ställde mig upp men höll fortfarande kvar i stolen, jag var lite rädd att jag skulle svimma eller liknande. Han började gå mot mig och bestämde mig för att släppa tolen och göra samma sak. När det var några meter kvar från honom gick jag snabbare och kramade honom. Hårt. Jag kände mig som världens lyckligaste människa.


Louis


Vi möttes i världens största kram. Vi stod så i säkert två minuter, jag ville aldrig släppa. Jag tryckte henne ifrån mig och tog hennes huvud i mina händer, och kysste henne. Gud vad jag hade saknat henne. Hennes mjuka läppar trycktes mot mina och jag släppte motvilligt för att vi skulle kunna andas. Vi sa ingenting. Vi stod och tittade in i varandras ögon.

-I´ve missed you. sa jag till sist. Hon log.

-I´ve missed you to.

Sen backade jag lite och såg på henne. Då såg jag att den lilla tjejen som jag hade tagit kort med förut stod och tittade in genom fönstret, hon hade världens största leende på läpparna. Jag log tillbaka. Elise vände sig om och såg flickan. Hon började att le.

-Do you know her? frågade hon och gick närmre mig. Jag la mina armar runt hennes midja och drog henne närmare. Sen rykte jag på axlarna.

-Kind of.

Sen kysste jag henne.


Lea


Jag var verkligen glad att Elise och Louis var ihop igen. För det var de väll? Jag hoppades det.

Men jag ville inte bli helt forever alone! Kanske jag kunde bli ihop med någon? Men vem? Jag var ju ett väldigt stort fan av One Direction, men ingen av dem skulle någonsin vilja ha mig som flickvän ju. Jag fick nöja mig med de helt okej killarnai den normala världen.. Japp, så fick det bli.


Jag harklade mig lite för att Elise skulle komma ihåg att jag var här. Hon släppte Louis och vände sig om för att titta på mig.

-I´m sorry! You´ve already met, right? frågade hon och såg på mig och Louis. Vi båda nickade. Han log mot mig och jag gav honom ett svagt leende tillbaka.

.Do you want to talk? I can take the pizza and wait for you if you want. sa jag och gick och betalade för pizzorna. När jag kom tillbaka till dem kom Elise fram till mig.

-Are you sure it´s okay? frågade hon med låg ton. Jag nickade.

-Yeah, I´m sure you have a lot to talk about.

Hon log och kramade om mig.

-Bye Louis! sa jag.

-Bye! ropade han tillbaka.


Elise


När Lea hade gått viste jag inte vad jag skulle göra. Jag vände mig om och där stod Louis. Han viste nog inte heler vad han skulle göra men vi satte oss ner vid ett bord. Han tog min hand.

-I´ve really missed you, you know..

-I´ve really missed you too.







____________________________________________


Förlåt för världens sämsta kapitel! Jag får ingen som helst insperation! :( Ni får gärna kommentera vad ni tycker ska hända för jag behöver hjälp!!


Vill oxå säga att jag vet inte hur bra uppdateringen kommer bli fram tills på fredag, den här veckan har jag typ 5 prov(?!), antar att det är nu alla lärarna sätter betygen och sånt..

Men kommentera på som vanligt så blir det så bra uppdatering som jag kan! <3

Av Alicia - 28 maj 2012 21:29

Länkning till den här tjejen! Det är hon som är Lea i novellen föresten :)

Hon skriver skitbra och alla borde läsa nu! Så läsläsläsläsläsläsläsläsläsläsläsläsläsläsläsläslä
s:

http://seeyousmile.blogg.se


http://seeyousmile.blogg.se


http://seeyousmile.blogg.se


http://seeyousmile.blogg.se


http://seeyousmile.blogg.se

Av Alicia - 28 maj 2012 21:00

Elise


Efter mamma och pappa hade tvingat mig och Louis att göra slut hade vi åkt hem tidigare. De hade till och med övertygat läkarna att det fanns bättre läkare och att jag fick bättre vård i Sverige, så jag hade fått åka hem efter bara några dagar. Jag hade i och för sig fått stanna lika länge på sjukhuset i Sverige som i England.


Jag hade tänkt på Louis varje dag, hela tiden. Jag saknade honom så att jag nästan dog. Mina föräldrar hade inte pratat om det och när jag hade börjat prata om det så ignorerade de mig bara.

At-läkaren från St. Georges, Lea, hade jag nu som en riktigt god vän! Det hade visat sig att hennes familj bodde i Sverige och hon skulle åka på semester hem till dom! Vi hade blivit riktigt bra vänner och jag hade berättat allt som hade hänt för henne. När hennes semester hade varit slut så behövde hon ju åka hem till London igen... Hon tyckte att det var en jättebra idé att muntra upp mig genom att ta med mig! Jag hade först tvekat, jag menar det var ju där killarna och framför allt Louis fanns! Men hon hade lyckats ändå. Jag skulle stanna de tre sista veckorna av sommarlovet och jag skulle bo hos Lea. Jag hade sagt att jag kunde bo hos Anna, men hon hade insisterat. Hon var verkligen en bra vän.


Nu satt jag här i hennes rum och tittade på min mobil. Jag hade faktiskt skaffat mig ett twitter konto, hittils hade jag bara 12 följare men man måste väll börja någonstans? Nu satt jag och tittade på twitter, vad alla hade skrivit och skrev några tweets själv. Jag följde ingen av killarna, jag ville inte bli påmind om dem. Det lät ganska hårt, men det var sant. Jag skulle bara sakna dem mer då..

-Do you wanna buy some pizza? frågade Lea. Hon låg på hennes säng och jag låg på mattan nedanför. Jag nickade. Vi tog pengar, nycklar och mobiler och gick sen ner till hallen. Vi tog på oss våra skor och gick ut i det härliga sommar vädret. Solen höll på och gå ner men det var fortfarande varmt, det var det som var så härligt med sommaren.

Vi gick till en pizzeria som låg ganska nära Leas lägenhet. Hon hade en egen lägenhet eftersom hon var 21 år.

Vi gick in på pizzerian och jag beställde en Hawaii. Det var min favorit och skulle alltid att vara det!

Jag satte mig ner på en stol medans Lea beställde. Efter ett tag kom hon och ve började prata.

-So wat´s your school like? frågade jag och hon kollade på mig med en allvarlig blick.

-Elise. I do not want to talk about school right now! I´m avoiding the thaught of going back i only three wee....

sa hon men avslutade inte meningen. Hon bara stirrade på något bakom mig.

-Lea? undrade jag och viftade med handen framför hennes ögon. Hon började le lite smått och jag blev nyfiken på vad hon tittade på. Jag vände mig om.


________________________________________________________________________________________________


MOAHAHAHAAHAHAH!!!! Haha, jag tänkte bara reta er lite med att sluta där! :D Börjar på ett till nu!

Bra med kommentarer! Fortsätt så :)

Av Alicia - 26 maj 2012 22:45

Mamma satte sig på min säng och tittade alvarligt in i mina ögon. Vad var det som de vill prata om? De gjorde mig nervös.

-Jag och pappa har pratat... Vi tycker inte att du ska vara mer med Louis.

Va? Är dom helt dumma i huvudet? Jag skulle aldrig lämna honom! Aldrig!

-Va? Ursäkta vad sa du just? frågade jag och tittade på pappa. Han kan väll ändå inte gå med på det här? Han stöttade mig alltid och ville alltid mitt bästa! Han tittade på mig med samma ögon som mamma hade gjort. Jag tittade på Emil som satt i soffan. Han mötte inte min blick, jag tror inte han höll med våra föräldrar i detta läge. Han viste som var bäst för mig, han kände mig bäst i hela världen! Förutom Louis då.

-Du hörde mig. sa mamma hårt och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

-Ja, men varför?

-Elise, det här är andra gången du har varit på sjukhus på tre veckor! Det är mycket!

Hade jag varit här i tre veckor? Det betydde att ju att vi skulle åka hem nästa vecka.. Nej. Jag skulle inte spendera min sista vecka i London utan Louis. Så skulle det inte bli.

-Och? Vad har det med Louis att göra? jag grät nu.

-Du har varit med honom varje gång! Och vi har alltid fått reda på det för sent! Vi förkänar bättre än så Elise! Du har alltid varit med Louis då. Och vi känner att vi får bättre koll på dig om du är utan honom. Om du är med oss.

Jag var helt chockad.  Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara satt där och grät.

-Kan jag få förklara för honom? mamma nickade och gick för att hömta Louis. Pappa och Emil gick också ut. Louis kom in i rummet med ett leende, men när han såg mig försvann det.


Louis


Jag satt utanför Elise' rum med resten av killarna. Jag undrade verkligen vad det var de ville prata med henne om.

-What do you think they´re talking about? frågade Liam. Jag skakade på huvudet.

-I don´t know. Hope it´s nothing bad anyway.. svarade jag tyst.

Jag kände att jag oroade mig lite, men innan jag visste det så kom Elise' mamma ut och gick mot mig.

-She wants to talk to you. sa hon kort. Hon brukade ju alltid le och vara trevlig. Men inte nu. Kanske det var något dåligt de hade pratat om ändå?

Jag bestämde mig för att inte visa mina misstankar och tog på mig ett leende. Jag gick in i rummet och såg henne. Hon satt i sin säng, med tårar rinnandes för sina kinder. Mitt leende försvann lika snsabbt som jag hade dragit på det. Jag gcik snabbt fram till henne och drog in henne i en kram. Hon tryckte sin kropp mot min och jag kände hennes tårar mot min bröstkorg. Jag lutade henne bakåt.

-What happened?

Hon bara skakade på huvudet och snörvlade till. Jag gick in på rummets toalett och hämtade papper till henne. Hon torkade sig i ögonen och om näsan. Hon var vekligen ledsen, vad var det egentligen som hade hänt?

-Elise, what is it honey? frågae jag igen i hopp om svar. Hon bara kramade mig igen och jag pussade henne lätt i håret.

-They don´t... want me ... to be with you...

Jag förstod inte.

-What do you mean?

Hon lutade sig tillbaka och jag satte mig på hennes säng. Jag tog hennes hand och tittade henne i ögonen.

-My parents don´t want me to be with you because they think this is your fault...

-That what is my fault? frågade jag chockat. Jag förstod ingenting.

-That I´m hurt.


Då kom Elise' föräldrar in igen.

-Louis we would like you to leave now.

Jag såg på dem. De hade ju verkat så snälla, enligt Elise hade dem ju älskat mig när vi hade ätit middag. Men jag antar att det inte var sant.

-I just want you to know that I love your daughter. I do everything I can to keep her safe, everything. I she´s the one. sa jag och de fick ledsna uttryck i deras ansikten. Jag fick tårar i ögonen.

Jag vände mig och och drog in Elise i min famn. Jag höll henne hårt ochh jag kände hur hon skakade. Skakade för att hon grät. Jag släppte henne långsamt, och motvilligt. Hon tittade djupt in i mina ögon och jag i hennes. Jag kysste henne hårt, mina tårar blandades med hennes. Jag höll hennes huvud i mitt och jag ville aldir gsläppa taget. Men efter ett tag behövde jag, vi båda behövde ju andas. Jag tittade in i hennes ögon en sista gång, innan jag backade långsamt mot dörren. När jag hade gått ut ur rummet hörde jag hur hon började gråta högre. Jag stannade till när jag såg att Niall, Harry, Liam och Zayn tittade på mig. De hade stora ögon.

-Louis? undrade Liam försiktigt.

-What happened? frågade nu Zayn. Jag bara skakade på huvudet. Harrry kom fram och kramade mig.

-Louis!! hörde jag sen Elise gråta innifrån sitt rum. Jag släppte Harry och sprang ner för trapporna. Ut ur sjukhuset och hela vägen hem.


2 månader senare


Det hade gått ungefär två månader från att Elise' föräldrar hade tvingat mig och Elise att lämna varandra. Inget hade varit på sin plats. Jag hade inte kunnat skriva nya låtar, inte kunnat spela in, inte kunnat göra någonting. Jga had bara tänkt på henne. Killarna hade försökt att muntra upp mig, men jag tror att de längst inne alltid vetat att hon var den rätta för mig. För det var hon.


Jag låg i min säng och såg på tv. Det kom en reklam för pizza. Jag kände att jag var hungrig och sträckte mig efter telefonen. Jag knappae in m´numret och la luren mot mitt öra.

-Eh, hi! I would like to order a Margarihta to..

-Wait wat wait! We don´t do takeouts anymore. I´m sorry sir.

-Okay, well  order a Margarihta. I´ll come and pick it up in 20 minutes.

-Okay.

Sen la jag på. Jag suckade. Då behövde jag gå ut ändå. Jag tog mig sakta upp ur sängen och drog på mig ett par byxor och en t-shirt. Jag tog plånboken,nycklar och mobilen. Sen låste jag om mig och gick mot pizzeran jag hade beställt min Margarihtan av. Det var ljust ute, även fast klockan var 11. Jag kom på att jag inte hade ätit på hela dagen. Inte undra på att jag var hungrig.

-Louis? Can I take a picture with you? frågade helt plötsligt en liten tjej. Hon såg ut att vara i 7 års åldern. Hennees mamma stod bredvid och höll i en kamera.

-Of course love! sa jag och böjde mig ner för at ställa mig bredvid henne. Jag la en arm runt hennes axlar och log mot kameran. Det blixtrade till och jag ställde mig upp igen.

-Do you want my autograph as well? frågade jag och hon nickade blygt. Jag signerade ett block och var påväg att gå.

-I think iy´s bad that you and Elise broke up. I thaught yuo looked beautiful together. sa hon och log mot mig. Jag log tillbaka.

-Thankyou love. Have a good day!

Jag började tänka på Elise. På att vi verkligen hade passat tillsammans. På hur mycket jag saknade henne.

Jag gick ner för gatorna och in på pizzerian. Då stannade jag snabbt. Jag såg henne.


______________________________________________________________________


Jag skrev bara det här kapitlet för att jag ville. För det är fan inte kul att skriva när ingen kommenterar. Jag har inte fått en enda kommentar på typ 2 veckor nu? Vill ni ha bättre uppdatering får ni kommenterar, annars får ni nöja er med denna.


Så KOMMENTERA nu?

Av Alicia - 21 maj 2012 21:00

När Niall hade slutat skratta så satte han sig på Harry igen.

-Have you called my parents? frågade jag och de skakade på huvudet.

-No, I have´nt thought of that, sorry. We can call them now! sa Louis och fiskade fram hans mobil ur sin ficka. Jag sa numret till min mamma och precis när han skulle trycka på call knappen, så kom Lea in. Louis kollade upp på henne men kollade skamset ner igen. Lea tittade inte på honom heller. Varför betedde de sig såhär? Louis, som precis hade varit jätteglad? Och Lea, som jag hade upplevt som en pratglad och snäll tjej?

-What is it Louis?

-I douted Lea before.. sa han och jag kollade konstigt på honom. Vadå tvivlade? -I didn´t think that she was a good doctor, not good enough for you.

Jag nickade mot Lea, som nu tittade ner i min journal. Jag ville att han skulle säga förlåt och efter några försiktiga nickningar till, så ställde han sig upp. Han gick fram till Lea och knackade henne försiktigt på axeln. Hon tittade upp på honom.

-Hey.. I just wanted to say that I´m sorry, for not believing in you. I should´ve trusted you.

-It´s okey, you just wanted the best for your girlfiend. An besides, I get it alla the time. No worries!

-What do you mean get it all the time? frågade jag.

-Well, people very rarely trust me and the other interns. Because we are young and they don´t think that we´re real doctors..

-Again, I´m  sorry! sa Louis och kramade henne. Hon blev lite förvånad. men jag såg att hon kramade tillbaka. Sen gick hon för att gå till en annan patient. Louis kom tillbaka  och satte sig bredvid mig på sängen.

Han log mot mig. Jag log.

-I´m proud of you Louis! Han skrattade till.

-Thankyou.. Mom!

Killarna skrattade, jag med. Sen kysste jag honom. Och en gång till.

-Please guys! I don´t know how many times I´ve told you before, but get a room! sa Zayn högt och alla började skratta. Jag fick avsluta kyssen snabbt för att inte börja asgarva i Louis' mun.

-Sorry.. sa jag och louis samtidigt. -We still have to call your parents! kom han sen på. Han tog upp mobilen och tryckte på call. Han gav mobilen till mig.


Jag hade ingen aning om var min mobil var! Den var säkert kvar i lägenheten.

Signalerna gick och efter ett tag svarade mamma.


-Hello?

-Hej mamma, det är Elise.

-Hej! Vems mobil ringer du ifrån?

-Louis'. Men jag måste berätta en sak.

-Okej..

-Jag är på sjukhus. Jag hörde hur hon drog efter andan.

-Varför är du det gumman?!

-Jag vet inte riktigt. Jag var i Louis lägenhet, det är allt jag kommer ihåg. Sen vaknade jag å sjukhuset. Det var för någon timma sen. St. Georges.

-Vi kommer!

 

Sen la hon på.

-She sounded worried, and my family is coming.

Killarna nickade. Jag såg att Zayn letade efter något med ögonen.

-What are you looking for Zayn? frågade jag honom.

-The remote! I can´t see it.

Jag log.

-I have no idea! I´ve searched for it as well, but I could´nt find it..

-What do yuo think will happen if we push that button? frågade Liam och pekade på något bakom mig. Jag vände mig försiktigt om och såg en röd knapp. Det stod Nurse på den. Jag ryckte på axlarna och tryckte på den.

Då började det pipa och efter några minuter kom det en massa läkare och sjuksköterskor in. Jag och killarna kollade med stora ögon på alla läkarna. De fattade nu att inget var fel på mig och gav oss sura blickar. Oops..

-Don´t press that button if you still can breathe or everything´s fine. That button is for emergencys only. sa min läkare med betoning på only. Jag nickade.


Jag såg att Lea kom in och hon log. När alla läkare hade gåttt och hon hade stängt dörren så skrattade hon.

-Oh my god! You should´ve seen them! That was so funny! sa hon och alla skrattade med henne den här gången. Hon var ju en riktigt rolig och kul tjej! -But what did you want?

-We can´t find the remote for the TV!

-Okay, I actually don´t think there is one for this room! sa hon med ett skratt. -But I think I can find one! Do you want something else wile I´m still here?

Jag tänkte efter, jag var ju ganska hungrig!

-Can I have something to eat?

-Of course! I´ll see what they have today. sa hon och gick.


Då kom mamma, pappa och Emil in. Louis hoppade snabbt av sängen för att inte bli mosad. Jag kramade tillbaka men könde att det tryckte på huvudt.

-Aouch!

De släppte direkt.

-Hur mår du gumman? frågade pappa och ställde sig bakom mamma. Mamma stod bredvid min säng.

-Bra.. But say hello to Louis! And the rest of the boys!

Mamma och pappa tittade knappt på dom, de mumlade ett hej. Emil skakade hand med alla och vände sig mot mig igen.

-Vi måste prata med dig. We need tot alk to our daughter, alone? sa pappa. Det sista sa han till killarna. Louis kysste mig på kinden och gick sedan ut med resten av killarna.


Mina föräldrar tittade allvarligt mot mig. Jag kände hur jag blev nervös. Vad var så viktigt att de behövde prata med mig ensam om? Om det nu var så viktigt så kunde de väll prata på svenska inför killarna?


________________________________________________________________________________________________



Kan ni inte kommentera lite mer nu? Jag får bara kommentarer av JoJo(Tusen tack sötis! It makes my day!), vill gärna få lite mer tack!

Tack på förhand ;)

Av Alicia - 20 maj 2012 20:15

Harry


Lite avundsjuk blev jag nu. Jag menar, jag var ändå ganska kär i Elise. Jag hoppades bara på att det skulle gå över snart! Ingen ville ha ett triangeldrama mellan två bästa vänner och en av deras tjej.

-We made up! sa jag och log mot Elise. Jag fick ett minst lika stort leende tillbaka.

-Good! svarade hon och vände sig mot Louis som nu också log. -I´m glad.


Louis


Jag la mig ner bredvid henne i sängen, hon lutade sitt huvud mot min axel.Vi lekte med varandras fingrar.  Efter ett tag hörde jag enn snarkning, jag tittade bort mot Harry och såg att han hade somnat. Jag skrattade tyst för mig själv och Elise kollade in i mina ögon.

-What are you laughing at? Hon hade alltså inte sett Harry.. Jag nickade bort mot honom och hon vände blicken.

-Naaw! He´s so sweet!

Jag kände att jag blev lite avundjuk när hon sa det. Jag vet att hon inte var kär i honom, men han var ju kär i henne. Eller, för 24 timmar sen var han i alla fall det.. Så han borde väll fortfarande vara det. Jag slutade skratta och le. Jag tror att hon märkte det och kollade upp på mig.

-I didn´t mean it like that Louis! I love you! sa hon och jag tittade in henne i ögonen. Jag nickade.

-I know, I´m sorry.

-It´s okay. sa hon med ett leende och kysste mig.

-I love you too.


Elise


Jag blev lite rädd att han skulle bli sur när han sa sådär. Men det ordnade jag med en kyss. Jag kunde bara inte förlora honom igen. Tiden utan honom hade varit hemsk. Jag vet att det låter mesigt och fjäskigt, men han var min andra hälft. Min själsfrende. Jag älskade honom så otroligt mycket.


Då kom Niall, Zayn och Liam in. De såg sig om i rummet tills de såg mig i sängen och sprang fram till mig.

-Be carefull! sa Louis lite högt så att de skulle höra honom. De släppte lite på kramen runt mig men höll fortfarande kvar. Sen satte sig Liam och Zayn i soffan och Niall satte sig deskret på Harry. Harry vaknade fortfarande inte, det tyckte Niall var jätteroligt så han började skratta. Jättemycket. Det gjorde dock att Harry vaknade och han puyttade ner Niall på golvet. Det gjorde atyt han skrattade ännu mer. Ingen anna än honom viste egentligen vad som var roligt så vi bara satt och tittade å honom. Han vred sig av skratt där nere på golvet.. Killen hade verkligen skum humor.


____________________________________________________________


Sorry, men böättre sent än aldrig :) Bättre kort än inget :)


KOMMENTERA PÅ BARA! ;]

Av Alicia - 17 maj 2012 23:45

Vad tänkte jag med? Såklart hon viste, hon var ju min läkare. Jag skrattade också.

Då kom en man i vit rock in, jag gissade på att han var min doktor.

-Oh, you´re up! sa han med ett leende. Han slängde en blick i min journal och kollade sen på mig igen. -How are you feeling?

Jag kände efter. Mitt huvud gjorde ont men annars... Annars mådde jag nog bra!

-My head hurts.. But exept for that I think I´m good!

Han nickade och log.

-Okay, it´s good that you´re not in any pain! sa han och tittade ner i marken. Han leende försvann. Varför gjorde det det? Nä han sedan tittade mig i ögonen igen hade han ett mycket allarligare uttryck.

-But you´re still hurt. You have a fracture on the back of your scull, and it´s leaking fluid. We can´t risk you going hom wile it´s still leaking.

-Okay? frågade jag. För jag förstod fortfarande ingenting.. Hur länge skulle jag behöva stanna här? För evigt?

-It means that you´ll have to stay here for atleast a month.. sa han och jag andades ut. Det var både en suck och en utpustningen. Sucken var för att.. En månad var en lång tid.. Och utpustningen var för att jag ändå trodde att det skulle bli längre. En månad brukade ju gå ganska snabbt! Men gjorde det det på ett tråkigt sjukhus där jag förmodligen behövde ligga innomhus hela dagarna?

Jag suckade en gång till.

-Do you want me to go and get your friends now? frågade Lea. Jag nickade och log.

-Oh! I´ll come with you Lea! sa doktorn och de båda gick iväg.


Jag tittade mig runt i rummet. Bredvid min säng stod ett nattduksbord, det hade en lampa och ett glas med vatten på. Vid mitt fönster stod en fotölj och ovanför den fanns en tv. Men jag såg ingen fjärrkontroll.. Konstigt. Vid dörren fanns en liten soffa. Det fanns en till dörr också, jag gissade att den gick till badrummet. Det var allt. Det fanns en tavla på ett vattenfall. Men det var allt. Det var helt okej, inte särsilt trevligt men det dög väll för ett sjukhusrum.


Då öppnades dörren och Louis nästan rusade in. Han slängde sig runt min hals och jag stönade till. Det gjorde ont i huvudet och han släppte direkt.

-I´m sorry! sa han och satte sig ner bredvid mig. Han böjde sig ändå fram och kysste mig försiktigt.Jag besvarade den och kramade hans hand.

-How are you feeling? frågade han efter att vi hade avslutat kyssen. Jag ryckte på axlarna.

-My head hurts.. Hi Harry! sa jag när jag såg honom i fotöljen.

-Hello! sa han och jag fick en försiktig kram. Sen satte han sig i fotöljen igen.

-I´ve been so worried! sa Louis och jag såg en tår rinna ner för hans kind. Jag torkade bort den med mitt finger och han log. -I love you. fortsatte han och kramade min hand hårdare.

-I love you too Louis.





_______________________________________________________________________________________


Sorry för kort kapitel! Menmen :) Ni kommenterar ju typ inte? Får ingen insperation :/

:] Checka tiden! <3

Av Alicia - 16 maj 2012 15:00

Då såg jag att det stod en person bakom doktorn. En tjej, hon stod och tittade ner i marken. Elise' doktor märkte nog att jag kollade åt hennes håll. Han vände sig om och kollade tillbaka på mig.

-This is Lea. She´s an intern here at St. Georges and she will be helping us with Elise. sa han och kollade lite snabbt på Harry. Skulle en nybörjare verkligen ha ansvar för ett liv? Jag menar, livet hon skulle ha ansvar för var ändå Elise. Mitt livs kärlek.

-I.. I don´t think that´s a good idea.. sa jag så tyst som möjlgt för att inte Lea skulle märka. Men hon gjorde nog det för hon vände huvudet ner i marken, hon hade ett ledsamt ansiktsuttryck. Fan också. Jag ville ju inte såra henne!

-I promise you that Lea is the best intern we´ve ever had so far at this hispital. It´s going to be fine. sa han och ställde sig upp(alla förutom Lea hade satt sig ner). -I have some news about Elise. You remember when I told you that we had to stich her head the cut on her head? And that she has a fracture on her skull? Well, the fracture is more advanced than we thought. It´s a crack on the back of her head and it´s leaking fluid.


Jag förstod ingenting! Skulle hon behöva stanna här nu? Hur länge?


-And what does that mean? frågade Harry. Det var bra att han hade gjort det, för jag fick inte ut ett ord.

-It means that she has to stay here for atleast.. A month.


Harry


-It means that she has to stay here for atleast... A month. sa doktorn och jag suckade. Sen tittade jag på Louis och såg att hade huvudet i händerna.Han skakade. Det rann tårar ner för hans armar och jag lade en hand på hans axel. Han tittade upp på mig och jag log.

-But after a month she is going to be fine, right? frågade jag hoppfullt. Om han skakade på huvudet skulle Louis knäckas. Han skulle inte klara det. Och även om jag hade känslor för Elise, så kände jag just nu inte av dem. Jag kände bara medkänsla för Louis. Det här måste vara svårt för honom.

Men till min lättnat så skakade inte doktorn inte på huvudet. Han nickade och log mot mig. Jag log mot tillbaka och såg nu i ögonvrån att Louis faktiskt också log. Men han kollade fortfarande ner i marken.

-Do you want to see her? frågade han igen och nu kollade Louis upp. Han nickade ivrigt och ställde sig upp. Jag gjorde samma sak.


Vi följde efter doktorn en ganska kort bit, bort bakom receptionen och bara tio meter till. Sen öppnade han dörren till Elise' rum.


Elise


Jag vaknade och visste inte vart jag var. Det var ett vitt rum och jag låg i en säng. Jag försökte sätta mig upp men jag fick en blixtrande huvudvärk. Jag kände i bakhuvudet och kände något mjukt. Det var bandage. När jag kände efter, så kände jag att jag hade det runt hela huvudet! Vad var det som hade hänt? Var jag på sjukhuset?


Då kom en tjej in. Hon log när hon såg på mig.

-Good! You´re awake. sa hon och jag såg oförstående på henne. -Do you remember anything? frågade hon och satte sig försiktigt på min säng. Jag skakade på huvudet.

-That´s okay, maybe it will come back to you. We don´t know either. The only thing we know is that your friends called the ambulance because they found you on the floor. sa hon och jag kände att jag fick tårar i ögonen. Vad hade hänt? Sen kom jag och tänka på att hon hade sagt att mina vänner hade hittat mig.. Louis? Killarna?

-Are my friends here now? frågade jag och hoppades på ett bra svar.

-Yes, do you want me to go and get them for you? frågade hon och jag nickade så ivrigt som jag kunde med en jobbig huvudvärk. -I´ll do that after the doktor has told you. I´m Lea by the way. sa hon och jag log mot henne.

-I´m Elise.

Hon skrattade till.

-I know.


____________________________________________________________________

Kommentera på bara! <3

Presentation


Hej! Jag är en tjej som älskar att skriva om One Direction! Bloggen startades i mars 2012.
Pågående novell: As long as you love me.
Handlingen finns längre ner i menyn.

Så läs, kommentera och sprid!

As long as you love me

Marion Charton är 19 är gammal. Hon bor i London med sina föräldrar och syskon. Mary, som hon oftast kallas, har en underbar röst. Mary jobbar på en klubb som underhållare. Hon dansar med sin dansgrupp eller sjunger. Det är då hon är som lyckligast, när hon får stå framför en publik och få applåder. En dag börjar en ny tjej i dansgruppen. Mary och tjejen klickar direkt och blir snabbt vänner. Den vänskapen vänder upp och ner på hennes liv..

Kontakt:

Alicia kontakt:

aliciabloggen@hotmail.com   

 

 

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

På en skala där 1 är sämst och 5 är bäst, hur bra är novellen?
 1
 2
 3
 4
 5

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards