Harry

Lite avundsjuk blev jag nu. Jag menar, jag var ändå ganska kär i Elise. Jag hoppades bara på att det skulle gå över snart! Ingen ville ha ett triangeldrama mellan två bästa vänner och en av deras tjej.

-We made up! sa jag och log mot Elise. Jag fick ett minst lika stort leende tillbaka.

-Good! svarade hon och vände sig mot Louis som nu också log. -I´m glad.

Louis

Jag la mig ner bredvid henne i sängen, hon lutade sitt huvud mot min axel.Vi lekte med varandras fingrar.  Efter ett tag hörde jag enn snarkning, jag tittade bort mot Harry och såg att han hade somnat. Jag skrattade tyst för mig själv och Elise kollade in i mina ögon.

-What are you laughing at? Hon hade alltså inte sett Harry.. Jag nickade bort mot honom och hon vände blicken.

-Naaw! He´s so sweet!

Jag kände att jag blev lite avundjuk när hon sa det. Jag vet att hon inte var kär i honom, men han var ju kär i henne. Eller, för 24 timmar sen var han i alla fall det.. Så han borde väll fortfarande vara det. Jag slutade skratta och le. Jag tror att hon märkte det och kollade upp på mig.

-I didn´t mean it like that Louis! I love you! sa hon och jag tittade in henne i ögonen. Jag nickade.

-I know, I´m sorry.

-It´s okay. sa hon med ett leende och kysste mig.

-I love you too.

Elise

Jag blev lite rädd att han skulle bli sur när han sa sådär. Men det ordnade jag med en kyss. Jag kunde bara inte förlora honom igen. Tiden utan honom hade varit hemsk. Jag vet att det låter mesigt och fjäskigt, men han var min andra hälft. Min själsfrende. Jag älskade honom så otroligt mycket.

Då kom Niall, Zayn och Liam in. De såg sig om i rummet tills de såg mig i sängen och sprang fram till mig.

-Be carefull! sa Louis lite högt så att de skulle höra honom. De släppte lite på kramen runt mig men höll fortfarande kvar. Sen satte sig Liam och Zayn i soffan och Niall satte sig deskret på Harry. Harry vaknade fortfarande inte, det tyckte Niall var jätteroligt så han började skratta. Jättemycket. Det gjorde dock att Harry vaknade och han puyttade ner Niall på golvet. Det gjorde atyt han skrattade ännu mer. Ingen anna än honom viste egentligen vad som var roligt så vi bara satt och tittade å honom. Han vred sig av skratt där nere på golvet.. Killen hade verkligen skum humor.

____________________________________________________________

Sorry, men böättre sent än aldrig :) Bättre kort än inget :)

KOMMENTERA PÅ BARA! ;]

Vad tänkte jag med? Såklart hon viste, hon var ju min läkare. Jag skrattade också.

Då kom en man i vit rock in, jag gissade på att han var min doktor.

-Oh, you´re up! sa han med ett leende. Han slängde en blick i min journal och kollade sen på mig igen. -How are you feeling?

Jag kände efter. Mitt huvud gjorde ont men annars... Annars mådde jag nog bra!

-My head hurts.. But exept for that I think I´m good!

Han nickade och log.

-Okay, it´s good that you´re not in any pain! sa han och tittade ner i marken. Han leende försvann. Varför gjorde det det? Nä han sedan tittade mig i ögonen igen hade han ett mycket allarligare uttryck.

-But you´re still hurt. You have a fracture on the back of your scull, and it´s leaking fluid. We can´t risk you going hom wile it´s still leaking.

-Okay? frågade jag. För jag förstod fortfarande ingenting.. Hur länge skulle jag behöva stanna här? För evigt?

-It means that you´ll have to stay here for atleast a month.. sa han och jag andades ut. Det var både en suck och en utpustningen. Sucken var för att.. En månad var en lång tid.. Och utpustningen var för att jag ändå trodde att det skulle bli längre. En månad brukade ju gå ganska snabbt! Men gjorde det det på ett tråkigt sjukhus där jag förmodligen behövde ligga innomhus hela dagarna?

Jag suckade en gång till.

-Do you want me to go and get your friends now? frågade Lea. Jag nickade och log.

-Oh! I´ll come with you Lea! sa doktorn och de båda gick iväg.

Jag tittade mig runt i rummet. Bredvid min säng stod ett nattduksbord, det hade en lampa och ett glas med vatten på. Vid mitt fönster stod en fotölj och ovanför den fanns en tv. Men jag såg ingen fjärrkontroll.. Konstigt. Vid dörren fanns en liten soffa. Det fanns en till dörr också, jag gissade att den gick till badrummet. Det var allt. Det fanns en tavla på ett vattenfall. Men det var allt. Det var helt okej, inte särsilt trevligt men det dög väll för ett sjukhusrum.

Då öppnades dörren och Louis nästan rusade in. Han slängde sig runt min hals och jag stönade till. Det gjorde ont i huvudet och han släppte direkt.

-I´m sorry! sa han och satte sig ner bredvid mig. Han böjde sig ändå fram och kysste mig försiktigt.Jag besvarade den och kramade hans hand.

-How are you feeling? frågade han efter att vi hade avslutat kyssen. Jag ryckte på axlarna.

-My head hurts.. Hi Harry! sa jag när jag såg honom i fotöljen.

-Hello! sa han och jag fick en försiktig kram. Sen satte han sig i fotöljen igen.

-I´ve been so worried! sa Louis och jag såg en tår rinna ner för hans kind. Jag torkade bort den med mitt finger och han log. -I love you. fortsatte han och kramade min hand hårdare.

-I love you too Louis.

_______________________________________________________________________________________

Sorry för kort kapitel! Menmen :) Ni kommenterar ju typ inte? Får ingen insperation :/

:] Checka tiden! <3

Då såg jag att det stod en person bakom doktorn. En tjej, hon stod och tittade ner i marken. Elise' doktor märkte nog att jag kollade åt hennes håll. Han vände sig om och kollade tillbaka på mig.

-This is Lea. She´s an intern here at St. Georges and she will be helping us with Elise. sa han och kollade lite snabbt på Harry. Skulle en nybörjare verkligen ha ansvar för ett liv? Jag menar, livet hon skulle ha ansvar för var ändå Elise. Mitt livs kärlek.

-I.. I don´t think that´s a good idea.. sa jag så tyst som möjlgt för att inte Lea skulle märka. Men hon gjorde nog det för hon vände huvudet ner i marken, hon hade ett ledsamt ansiktsuttryck. Fan också. Jag ville ju inte såra henne!

-I promise you that Lea is the best intern we´ve ever had so far at this hispital. It´s going to be fine. sa han och ställde sig upp(alla förutom Lea hade satt sig ner). -I have some news about Elise. You remember when I told you that we had to stich her head the cut on her head? And that she has a fracture on her skull? Well, the fracture is more advanced than we thought. It´s a crack on the back of her head and it´s leaking fluid.

Jag förstod ingenting! Skulle hon behöva stanna här nu? Hur länge?

-And what does that mean? frågade Harry. Det var bra att han hade gjort det, för jag fick inte ut ett ord.

-It means that she has to stay here for atleast.. A month.

Harry

-It means that she has to stay here for atleast... A month. sa doktorn och jag suckade. Sen tittade jag på Louis och såg att hade huvudet i händerna.Han skakade. Det rann tårar ner för hans armar och jag lade en hand på hans axel. Han tittade upp på mig och jag log.

-But after a month she is going to be fine, right? frågade jag hoppfullt. Om han skakade på huvudet skulle Louis knäckas. Han skulle inte klara det. Och även om jag hade känslor för Elise, så kände jag just nu inte av dem. Jag kände bara medkänsla för Louis. Det här måste vara svårt för honom.

Men till min lättnat så skakade inte doktorn inte på huvudet. Han nickade och log mot mig. Jag log mot tillbaka och såg nu i ögonvrån att Louis faktiskt också log. Men han kollade fortfarande ner i marken.

-Do you want to see her? frågade han igen och nu kollade Louis upp. Han nickade ivrigt och ställde sig upp. Jag gjorde samma sak.

Vi följde efter doktorn en ganska kort bit, bort bakom receptionen och bara tio meter till. Sen öppnade han dörren till Elise' rum.

Elise

Jag vaknade och visste inte vart jag var. Det var ett vitt rum och jag låg i en säng. Jag försökte sätta mig upp men jag fick en blixtrande huvudvärk. Jag kände i bakhuvudet och kände något mjukt. Det var bandage. När jag kände efter, så kände jag att jag hade det runt hela huvudet! Vad var det som hade hänt? Var jag på sjukhuset?

Då kom en tjej in. Hon log när hon såg på mig.

-Good! You´re awake. sa hon och jag såg oförstående på henne. -Do you remember anything? frågade hon och satte sig försiktigt på min säng. Jag skakade på huvudet.

-That´s okay, maybe it will come back to you. We don´t know either. The only thing we know is that your friends called the ambulance because they found you on the floor. sa hon och jag kände att jag fick tårar i ögonen. Vad hade hänt? Sen kom jag och tänka på att hon hade sagt att mina vänner hade hittat mig.. Louis? Killarna?

-Are my friends here now? frågade jag och hoppades på ett bra svar.

-Yes, do you want me to go and get them for you? frågade hon och jag nickade så ivrigt som jag kunde med en jobbig huvudvärk. -I´ll do that after the doktor has told you. I´m Lea by the way. sa hon och jag log mot henne.

-I´m Elise.

Hon skrattade till.

-I know.

____________________________________________________________________

Kommentera på bara! <3

Harry

Louis somnade direkt efter att doktorn hade gått. Han var väldigt trött, det var nog chocken. Jag hade läst någon gång i en tidning att msn kunde bli trött om man blev chockad och jag tror det var det som hände med Louis just nu. 

Han sov i flera timmar tills jag väckte honom. Både han och jag behövde äta något.

-Louis? sa jag och tog hans huvud från min axel. Han hade somnat så. Han öppnade ögonen och satte sig ordentligt. -We should eat something. fortsatte jag. Han nickade. Vi ställde oss upp och började gå mot cafeterian. Det var ner för några trappor och genom en lång korridor.

Vi såg två tjejer lite längre fram som stod och viskade. Jag orkade verkigen inte nu. De kollade åt oss och jag suckade. När vi kom närmare log jag mot dom och gick förbi. De tog tag i Louis arm och höll kvar honom.

-Louis, please take a picture with us! sa en av tjejerna och jag såg att han verkligen inte ville. Hans ögon var fortfarande röda från allt gråtande.

-Not right now girls. sa han tyst och försökte slita sig. Men de släppte inte.

-Please? frågade nu den andra. -Harry, can you take a picture with us?

Jag skakade på huvudet.

-It´s not a good time. jag gick fram och tog bort tjejens arm från Louis' arm. Han kollade på mig lättat och jag log ett svagt leende tillbaka.

Tjejerna bara kollade på os med arga blickar. Menmen, det blir inte alltid som man tänkt sig.

När vi kom ner i cafeterian var det inte så mycket folk där. Jag trodde att det skulle vara mer.

Jag tog en stor macka och Louis gjord samma sak. Sen gick vi och betalade.

Som vanligt var sjukhus maten jättedyr, men jag tänkte inte på det just nu.

Louis

När vi kom ner i cafeterian gick vi direkt till maten. Jag hade inte märkt att jag var hungig för än vi kom hit. Jag hade bara tänkt på Elise...

Jag tog en baguette med brie ost och salami. Det var inte min favorit men den fick duga. Harry tog en med tonfisk. Vi betalade och satte oss ner vid ett bord. Vi åt under tystnad. Jag tänkte inte, jag sa inget. Jag bara satt. Ingenting for igenom mitt huvud. Ingenting.

-Louis? hörde jag Harry äga och jag tittade på honom. -Are you done?

Jag tittade ner på min macka, det var mer än halva kvar och jag var inte hungrig. Jag nickade och han fick en konstig min i ansiktet.

-You have´nt eaten anything?

-No but I´m not hungry. sa jag och han nickade.

-Okay, we can save it for Niall. sa han och vi båda kollade på varandra men uppspärrade ögon. Inga av killarna viste ju något!

-I´ll call them right away! sa Harry och tog upp mobilen. Jag nickade och vi började gå upp mot Elise' rum igen. Jag hörde Harry prata.

-Hey Liam.. I´m fine. But something has happened. Elise is in an hospital... Yeah, St. Gorgeos. Okay, see you..

Han kollade på mig.

-They will be here in 15 minutes. sa han och vi fortsatte gå upp för trapporna. Egentligen vet jag inte varför vi inte tog hissen men jag hann inte fundera mer på det innan vi mötte Elise' doktor i korridoren.

-Oh good! I was just looking for you too. sa han och jag försökte le men jag tror inte att det gick så värst bra.

________________________________________________________________________________________________

Sorry för att jag inte har uppdaterat men killarna har ju vart i stan! Jag har åkt till deras studio varje dag och träffat dom :)

Har ni gjort samma sak?

Plus, lite kommentarer(i detta fall, inga alls)=kort kapitel.

Så är det bara! PUSSPUSS

Harry

Jag satte mig där fram och kände hur nervös jag var. För Elise.

-Wich hispotal are we going to? frågade jag Amy som satt till höger om mig. Jag tittade på henne.

-St. Georges. sa hon och men tittade inte på mig. Det var ganska otrevligt faktiskt. Eller? När jag tänkte efter så hade hon ju sina anledningar.. Man kunde ju liksom inte riskera att krocka med tre personer i bilen. Så hon behövde nog inte titta på mig i alla fall.

Efter 5 minuter var vi framme och Karen gick bakom bilen för att öppna dörrarna. Hon och Amy bar ut båren som Elise låg på och in på sjukhuset. Hon var fortfarande inte vid medvetandet. Jag såg att Louis hade rödgråtna ögon och han skakade nästan. Jag klappade honom på axeln och log.

-Louis, it´s gonna be okay! She´s a fighter. sa jag och han nickade. Han verkade inte helt övertygad men log ändå.

Vi gick in och förljde efter Amy och Karen men efter ett tag stoppade Amy oss. Hon la sin hand på våra axlar.

-This is as far as you can go guys. sa hon och Louis kollade ner i marken. -The doctor will update you as soon as he can. And she´s going to be okay! The doctors here at St. Georges are very good. fortsatte hon och kollade på mig. Hon nickade åt Louis som fortfarande kollade ner i marken, jag tror hon menade något i stil med "ta hand om honom". Jag nickade. Amy gick in i ett rum och när hon öppnade dörren såg man en skymt av Elise. En massa läkare höll på med henne och tog en massa värden.

Louis

Harry ledde mig bort till ett väntrum där vi satte oss i varsin stol. Jag bara stirrade ner i marken för jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Hon var inte värd det här. Inte Elise, inte min fina flickvän. Inte den jag älskade mest i hela världen och som jag trodde var den rätta. Inte hon.

Medans jag satt och tänkte på allt det där kände jag att mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Till sist var de helt stängda och jag somnade.

-Louis? hörde jag Harry säga och jag öppnad ögonen. Där stod en läkare. Vänta här nu.. Var var jag?

-I have some news about Elise Johansson. sa läkaren och jag satte mig upp. Juste. Elise var på sjukhus. Då kom sorgsenheten tillbaka i mitt huvud. Jag nickade och läkaren satte sig på en stol bredvid mig.

-Elise has a big fracture on her skull. She also has a big cut on her back so we had to stich that up a bit... Do you know what has happened to her?

Både jag och Harry skakade på huvudet. För det gjorde vi ju inte.

-That´s okay, but you can´t see her right now. She has to rest. But I will come and tell you when you can meet her. sa han och gick därifrån.

Jag kände hur jag somnade igen.

_____________________________________________________________________________________________

FÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅT!  För att jag inte har uppdaterat! Men jag började skriva det här kapitlet och helt plötsligt uppdaterades internet och allt försvann -.- Jag har en massa prov oxå som jag måste plugga till nu.. LOVE YOU!

Harry

Vi gick ner för trapporna ner till min och Louis lägenhet.

Jag var så glad att vi var sams igen! Louis var min bästa vän och det fanns inget värre än att bråka med honom.

När vi kom ner på våningen där lägenheten fanns såg vi att dörren var lite öppen. Jag och Louis kollade på varandra innan vi gick lite snabbare in i lägenheten.

När vi kom in blev vi chockade. Alla skor låg huller om buller och alla böcker var utkastade från bokhyllorna.

-Elise? ropade Louis oroligt och sprang in i vardagsrumet. Jag sprang efter och såg Elise ligga livlös på golvet.

Louis

När jag ropade efter Elise hoppades jag verkligen att hon skulle svara. Men hon gjorde inte det, så jag sprang in i vardagsrummet och såg henne på golvet. Jag sprang fram till henne och slog lite lätt på hennes kind för att se om hon skulle vakna, det gjorde hon inte..

-Elise?! skrek jag nu av oro. Jag hade halva hennes kropp i mitt knä.

-Harry, can you call  911? ropade jag till Harry som redan hade mobilen uppe. Han nickade och jag såg att hans fingrar snabbt rörde sig över skärmen. Sen satte han den mot örat och han väntade.  Efter någon minut verkade någon svara och han pratade med personen. Jag bara satt och höll i Elise. Varför skulle detta hända? Och då började jag tänka.. Vad var det egentligen som hade hänt då? Varför var alla saker huller om buller i lägenheten? Varför låg Elise på golvet och varför var hon medvetslös? Elise.. Varför satt jag nu och väntade på att ambulansen skule ta min älskade flickvän, min livs kärlek, till sjukhuset.

-We should take her down.. sa Harry när han hade lagt på. -They said they would be here in three minutes.

Jag nickade och tog Elise i min famn. Harry höll upp dörren för min när jag bar henne ner för trapporna. Jag såg på hennes huvud hela tiden, det hängde ner. Det såg nästan ut som att hon var.. Död. Men nej! Jag kunde inte tänka så, det var en hemsk tanke! Hur kunde jag ens tänka så? Nej, det skulle inte hända. Det skulle jag inte tillåta.

-Hello? Louis? sa Harry högt till mig och viftade med händerna framför mitt ansikte. Hade han stått så länge?

-Yes?

-The ambulance is here! sa han och pekade mot en ambulans som höll på att parkera. Snart kom det ut två tjejer, de gick fram till mig och Harry. De tog Elise från mig och la henne på en bår.

-You both can come with us. Some one can sit with me in the back and some one can sit with Karen. sa den ena ambulans tjejen och pekade på den andra tjejen. Jag nickade.

-I´ll sit with you. sa jag och nu var det hennes tur att nicka. Hon och den där Karen hade redan burit in Elise på båren i ambulansen. Harry hade satt sig där fram och jag satte mig där bak. Jag höll Elise' hand hårt. Hon var inte värd detta.

-I´m Amy by the way. sa hon med snälla ögon mot mig. Jag log och kollade sedan ner på Elise igen. -So I´m guessing this is your girlfriend? fortsatte hon. Jag nickade. Jag kände hur mina ögon vattnades och snart rann det tårar ner för mina kinder. Amy satte nålar i Elise' händer och armar. Jag kunde inte se på så jag bestämde mig för att blunda ett tag.

-Have you been together a long time? frågade hon och jag tänkte efter.

-For about a month now. sa jag och hon log. Hon höll fortfarande på med  alla nålar och jag blundade igen.

Jag klarade bara inte av att se henne såhär.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ok, ganska kort menmen. Mer kommentarer, snälla? Man får lixom insperation av alla söta små ord!

Ha tålamod, snart kommer "tävlingens" vinnare komma med :)

Men kolla, typ mitt i natten?

Elise

Jag vaknade med Louis underbars andetag i nacken. Ljuset strömmade in genom fönstrena och jag blev bländad. Jag sträckte mig till min mobil och såg att jag hade fått en massa sms. De mesta var oroliga meddelanden från Anna.

*Ta det lugnt! Jag mår bra, vi blev sams :) Jag sov över här, men kommer nog om några timmar! Kram

Jag skickade sms:et snabbt och kollade sen på klockan. 07.12 Jag suckade. Men vi hade nog somnat runt 7 tiden igår så det var rimligt att jag skulle vakna nu. Men Louis sov fortfarande. Jag vände mig och bara kollade lite försiktigt på hans vackra ansikte. Sen pussade jag honom lätt på munnen och jag kände att han log. Han drog in mig i en lång kram och pussade mig i håret. Han var så underbar.

-Goodmorning.. sa han med morgonröst. Och han hade en väldigt sexig morgonröst. Jag log.

-Goodmorning! sa jag och han öppnade ögonen. Han hade verkligen de finaste ögonen i världen. Även fast vi bara hade varit osams i ett dygn hade jag verkligen saknat de ögonenn..

-I love you. viskade han och jag han inte svara för han tryckte sina läppar mot mina. Det var en perfekt kyss, som vanligt.

-I love you too. sa jag och kröp in i hans varma famn. Han höll om mig och pussade mig i håret igen. Sen ställde jag mig upp.

-I´m making breakfast! sa jag glatt. Jag hörde att han skrattade till innan jag ut ur hans sovrum och gick i köket för att öppna kylen. Där fanns ingenting! Bara en pizza kartong med en gammal pizza bit och ett mjölk paket. En banan låg i en skål också..

-Babe? ropade jag och hörde steg som kom bakom mig. Jag kände hans armar runt mig.

-Yes?

-You don´t have any food.

-Really?

-Really.. sa jag och log. Jag vände mig om och kysste honom.

Jag kom och tänka på Harry. Hade han och Louis pratat?

-Sweetie? sa jag och han nickade och log mot mig. -Have you talked to Harry? fortsatte jag och hans leende dog bort.

Louis

-Have you talked to Harry? frågade hon mig med en nyfiken blick. Jag kände att mitt leende försvann.

-No.

-You have to.. No that we´re not fighting anymore it has to be the same with you and Harry! sa hon.

Hon hade ju faktiskt rätt. Jag gillade inte att bråka med Harry, egentligen gillade jag inte att bråka med någon alls..

-I´ll talk to him by lunch, he´s not up yet.. sa jag och hon nickade. Men sen kom jag och tänka på, var var han då? Vi delade ju lägenhet och han var inte här..

-But honey, do you now where he is? sa jag och hon fick en bekymrad blick.

-No, maybe you could call one of the boys? I think they would now..

-But can we go food shopping first? fortsatte hon och precis då kurrade hennes mage väldigt högt. Vi började skratta.

-I´m starving!

-Of course we can sweetie! sa jag fortfarande skrattandes. -But I just remembered that we don´t have to! We still have all the food in the group apartment from when.. You know. sa jag och hon kollade ner på sina skor. Jag menade såklart den kvällen som jag hade rusat ur huset när Harry hade berättat att han var kär i Elise.

Jag märkte att hon blev lite ledsen när jag sa det så jag gav henne en lång kyss och kollade henne i ögonen.

-I love you.

Hon log.

-I love you too!

Vi gick och satte på oss skorna. När vi gick upp för trapporna hörde vi att någon gick i huset.

-Hello? sa jag. Då hördes stegen gå snabbare, som om personen sprang. Elise tittade på mig men jag bara skakade på huvudet.

-It was probably just Liam heading out for a run.. sa jag och log mot henne.

Vi gick upp till grupplägenheten och öppnade dörren. Vi tog av oss skorna och gick för att laga lite mat. Då höre vi något från sovrummet.

-Hello? ropade en röst. Harry.

Han kom ut men stannade direkt när han såg oss. Han hade bara ett par mjukis byxor på sig. Han kollade ner på sina fötter igen och jag kollade på Elise. Hon nickade med huvudet mot honom som om hon ville att jag skulle gå fram.

-I´ll let you talk. sa hon och log mot oss. Sen gick hon ut ur lägenheten och jag gissar tillbaka till min.

-Hi. sa han.

-Hi. sa jag och det blev tyst. Inte som en pinsam tystnad, bara tyst. -We need to talk.. fortsatte jag och han nickade. Jag gick och satte mig i soffan.

-I´m just gonna put on a t-shirt. sa han och gick iväg.

Jag väntade ganska nervöst på att han skulle komma tillbaka. Men till sist kom han och satte sig i soffan.

-I´m sorry. sa jag och han kollade förvånat på mig.

-Why?

-I shouldn´t have been so mad. It´s not your fault that you´re feeling that way. sa jag och han nickade.

-But you and Elise is not fighting anymore? frågade han och jag skakade på huvudet.

-Good. Just so you know, I would react the same way that you did. It´s okay.

-So, we´re cool? frågade jag och jag hoppades verkligen att han skulle säga ja.

-Of course! sa han och log. Vi ställde oss upp och kramades.

-Did you sleep here tonight? frågade jag.

-Yeah, I didn´t want to sleep in our apartment.. sa han och nu nickade jag. Jag hade gjort exakt samma sak.

-I understand. So what do you want to do?

-Lets have that sleep over that .. Got lost! sa han med ett leende. Jag nickade.

______________________________________________________________________________________________________

FÖRLÅT! Jag vet att jag har varit skitdålig på att uppdatera, men jag har haft skitmycket prov och läxor så behövde fokusera lite på skolan.. Hoppas ni förlåter mig med många kommentarer? <3

Vet vem som får vara med i novellen nu! Ni får snart se :)

Niall

När Elise hade ringt viste jag först inte om jag skulle säga att Louis var hemma eller inte. Men jag sa det ändå, alla ville ju att de skulle bli ihop. De var så lyckliga och alla saknad deras glädje.

Jag gick ner till Louis lägenhet för att säga att Elise skulle komma.

-Louis? ropade jag när jag öppnade dörren.

-Yeah... hörde jag från sovrummet.

Jag gick in dit och hittade honom i en stökig säng med en kudde över huvudet. Jag gick fram och tog bort den. Han kisade med ögonen, han var nog inte riktigt van med ljuset.

-For how long have you been under this pillow?

-A few hours, I think... sa han och jag suckade. Då öppnade han ögonen på riktigt.

-Did you want to tell me something? frågade han och jag väntade en sekund.

-Elsie is coming. hans ögon såg nu ut som solar. -She should be here any minute now. sa jag och han satte sig upp. Han bara stirrade på mig. Och just då ringde dörrklockan.

Louis

Dörrklockan ringde. Ånej! Varför skulle hon komma just nu? Jag såg ut som skit och jag hade gråtit.. Ja, jag vet inte hur många timmar. Jag saknade henne, det gjorde jag verkligen. Jag tänkte hela tiden på när hon var i mina armar. På när hennes läppar trycktes mot mina och hur gott hon luktade. Jag viste bara inte hur jag skulle få henne att förlåta mig! Jag vet inte varför jag hade blivit arg på någon av dem. Det var inte Harrys fel att han kände så. Och han sa att de inte hade gjort något. Men när det gäller Elise.. Jag vet inte riktigt, jag antar att jag hade blivit rädd för att hon skulle vara kär i honom också. För att hon skulle lämna mig.

Niall gick och öppnade och jag försökte snygga till mitt hår lite. Jag kastade en blick på spegeln och såg att jag fortfarande såg ut som skit. Men det fanns ingen tid nu, jag såg Elise komma mot mig. Hon var lika vacker som vanligt men gick med blicken ner in backen. Jag måste få henne att förlåta mig, tänkte jag innan hon satte sig på sängen.

-Hi. sa jag och kollade henne i ögonen.

-Hi. sa hon men hon undvek fortfarande min blick.

-How are you? frågade jag försiktigt. Hon bara tittade på mig med en skeptiskt blick, den här gången i ögonen. Jag kollade ner i täcket. -I am so sorry.. fortsatte jag efter ett tag. Jag kände tårarna bakom ögonen och viste att de skulle rulla ner för mina kinder vilken sekund som helst.

Elise bara nickade och kollade in i väggen.

-Why did you get mad at me?

-I wasn´t angry of you.. I was just afraid that you would be in love with Harry too and and you would leave me! sa jag och då kom den första tåren. Sen fortsatte de strömma ner för mina kinder och jag såg att hennes ögon blev lika blöta. Snart droppade hennes tårar i täcket också.

-I would never leave you Louis! I love you. sa hon och men kollade fortfarande ner i täcket.

-I love you too. And I´m sorry! Please forgive me Elise? sa jag ängsligt och tittade på henne. Efter ett tag mötte hon min blick.

-Of course. sa hon och jag log. Vi kravlade mot varandra i sängen och kramades ett bra tag. Sen möttes vi i en perfekt kyss, en sån som bara hon kunde ge.

-I love you.

-I love you to Elise. sa jag och la mig ner. Hon la sitt huvud på min bröstkorg och somnade. Jag kände hur alla spänningar hade släpt och jag somnade också.

___________________________________________________

Sorry för kort men.. KOMMENTERA? ;)