Elise

Mina föräldar hade varit i London, i min och Leas lägenhet i några timmar nu, och jag blev bara mer och mer nervös. De satt och pratade med mig, rättare sagt så försökte dom. Jag var någon annan stans, tänkte på hur dem skulle reagera. På mig och Louis alltså..

-Älskling, vad är det?

Jag vaknade från mina dagdrömmar. Jag satte på ett fejk leende och skakade på huvudet.

-Inget, vad menar du?

Mamma tittade strängt på mig.

-Elise. Jag känner dig. Jag vet att det är något du inte berättar. Vad är det du inte vill berätta för mig och pappa?

Pappa ställde ner kaffekoppen och vände huvudet mot mig. Han blick var likadan som mammas. Skulle jag berätta nu? Nej Louis fick komma först.

-Okej, ni har rätt. Jag måste berätta något.. Men jag tänker inte göra det ensam.

-Vad menar du med ensam?

-Vi måste vänta på någon, jag kan inte säga det jag vill säga förän den personen är här.

Jag tror varken mamma eller pappa visste vad de skulle tro eller säga, för det bara satt där i soffan med sina kaffekoppar.

Åh, kunde han inte komma snart?

Louis

Det var nära nu. Jag var bara några kvarter från Elise' lägenhet. Min mobil ringde.

-Hey mom!

-Hello darling! How are you? -I´m a bit nervouse.. But, I´m okay. How are you mom?

-Oh, I´m good! We´re going to the museum with the girls. But why are you nervous?

-I´ll tell you later. I have to go, love you.

-Love you baby. Bye.

Jag suckade. Jag hade bara avslöjat lite för mina föräldrar om Elise. Men jag ville såklart att de skulle träffas i verkligheten.

Jag var framme.

Jag gick fram till porten och slog in koden som jag numera kunde utantill. Trapporna kändes längre och jobbigare än de brukade vara. När jag äntligen stod framför dörren blev jag ännu nervösare än jag var förut. Men jag ringde ändå på dörrklockan. Elise öppnade några sekunder senare och hon såg lika nervös ut som jag troligen gjorde. Hon böjde sig fram och kysste mig försiktigt.

-They´re in the livingroom.

Jag nickade och andades några snabba andetag innan jag gick in i vardagsrummet. Hennes föräldrar kollade upp, förvånade. Hennes pappa ställde sig snabbt upp, och jag stod emot en reflex att ta ett steg bakåt.

-Pappa. Snälla sätt dig ned. Kan vi prata på engelska så Louis också förstår?

Jag ryckte till när hon nämnde mitt namn. Hennes pappa satte sig ner igen och suckade.

-Why are you here?

-I´m here because I´m in love with your daughter. An I don´t care what you think of it. I don´t know why I was so stupid to listen to you and leave her when she needed me the most. That´s never going to happen again!

Jag insåg att jag hade skrikit. Varför? Det var ilskan som kom ut antar jag.

-Sorry. ursäktade jag sen.

-Elise, why did you come back to England? Whas it so that you could meet this boy again. frågade Elise' mamma.

-He´s not just some boy! He´s the love of my life and I love him!

Elise skrek nu högre än jag hade gjort. Hon hade tårar i ögonen, jag tog hennes hand. Hon kramade min hårt.

-You don´t know what love is! You´re just seventeen. He´s four years older than you!

-Why does that matter? sa jag. -I´m never going to hurt her.

-But you did! Don´t you remember? You slammed her down at the bed and she hit her head and got a concusion!

-Yeah, and do you think that was my intention? I felt so bad after that happening.

-He almost didn´t touch me at all because he was afraid of hurting me. fyllde Elise i. De tittade på oss, mållösa. Jag såg ändå ilskan i deras ögon.

-Elise, if you love us, please listen. He´s not good for you! Please leave him, and come with us to Sweden again!

Elise

Jag hostade.

-And you´re sick! Elise, listen to me. This boy..

-His name is Louis! avbröt jag . Mamma suckade och fortsatte sedan.

-Louis... is in a band. He works all the time. He can´t take care of you when you´re sick, or what so ever! You´re coming home with us!

Mamma ställde sig upp och gick fram till mig och Louis. Hon tog ett hårt tag om min arm och försökte dra med mig. Pappa gick och tog deras saker i hallen.

-Mamma sluta!

-Stop, you can´t make her go with you. sa Louis som nu försökte få loss mamma från min arm. Det började göra ont och jag anade att det skulle bli rött..

-Mamma sluta, det gör ont. Mamma släpp!!

Det rann tårar ner för hennes kinder. Pappa stampade otåligt i hallen med hans och mammas väskor i händerna.

-Elise, om du inte lämnar Louis och följer med oss hem till Sverige... Då kommer jag aldrig prata med dig igen. snyftade hon.

Hur kunde hon göra så? Tvinga mig välja mellan mannen jag älskade och mina föräldrar.

Men om hon verkligen gjorde så, då kunde hon inte älska mig lika mycket som Louis gör. Om hon gjorde det så skulle hon se att han gjorde mig lycklig. Jag hade aldrig trott att jag på något sätt skulle behöva förlora mina föräldrar, men det kändes som att det var det som hände.

-Mamma, om du inte kan acceptera att jag älskar Louis och att jag aldrig kommer lämna honom, så kan du gå. Och du också pappa.

Båda mina föräldrar stod nu i förundring. De tittade med ledsna ögon på mig, mamma grät. Till slut släppte greppet om min arm och hon vände sig om och gick. Pappa tvekade en stund, men snart vände också han sig om och gick. Louis gick och stängde dörren och jag stod kvar, chockad. Jag visste att jag hade sagt det och jag visste att de skulle göra allt för att separera på mig och Louis, men jag trodde inte att de skulle ge upp.. Mig.

-Are you okay Elise?

Jag hörde hans fråga, men jag kunde inte svara på den. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var överlycklig att vara med Louis, men förtvivlat över att mina föräldrar just hade lämnat mig. Troligen för alltid.

Tårar rullade ner för mina kinder. Jag skakade på huvudet och kastade mig i Louis' armar. Han höll om mig när jag grät så jag nästan inte kunde andas.

-Babe, breath. Please.

Jag försökte lugna ner mig. Jag backade ur hans grepp och torkade mina ögon. Andades in, andades ut. Ja mötte hans blick.

-I love you.

-I love you too.

Jag kramade om honom igen. Jag visste att det var där jag hörde hemma, i hans armar. Jag hoppades att jag oh min lillebror skulle mötas igen, men det skulle troligen aldrig hända. För jag åkte inte tillbaka till Sverige. Jag kommer stanna här, med Louis. För somsagt, det var där jag hörde hemma.

___________________________________________________________________________________________

OOOH!!!!!!!! Vad tyckte ni om slutet? Skrev ett extra långt kapitel eftersom ni inte har fått nått på en vecka. Jag har varit jättesjuk och är fortfarande.. Gott med tid att börja på nästa novell!!

Ge mig ideér! Vad tycker ni att den ska handla om?

Vill ni att jag ska skriva en epilog på den här? Typ vad som hände sen?

PUSS, Alicia

 

Kajsaaa

18 oktober 2012 13:44

Grymt! <3

http://www.believeindreamsforever.blogg.se

 

JoJo

20 oktober 2012 13:04

Gud va bra!<3 O ja snälla skriv en epilog!!! Typ vad som hände med de o Lea O Harry!:)

 

MIG!! =P

28 oktober 2012 18:37

http://crazythings.blogg.se/
den var super bra!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

MaryAlla killarna och Danielle satt i mitt rum och pratade. Mina föräldrar hade åkt hem efter ett tårfyllt hejdå. Jag förstod inte varför de se så ledsna och upprörda! Jag mådde bra. Allt som hade hänt var att jag svimmade. Eller hur?Min mobil, som t...

  Kolla vad jag hittade :D   Någon som har lust att göra en ny header? Är sjukt trött på den nuvarande och det vore great om någon kunde göra en snygg i photoshop eller så, jag kan nämigen inte :/   Kram Alicia ...

Niall Dörren öppnades och jag kollade vem som hade kommit in. Det var Marys doktor. Hon hade en annan läkare med sig, en äldre kvinna med grått hår och snälla ögon. Hon log mot oss. Jag höll Marys hand hårt. -Mary, this is doctor Smith. She wil...

Mary Jag öppnade ögon långsamt. Ljuset log emot mig och jag fick blinka flera gånger för att kunna hålla ögonen öppna. Jag kollade runt i det lilla rum jag låg i. Till höger om mig stod en maskin som pep regelbundet, till vänster om mig fanns et...

      DanielleJag gick in i klubben och skakade av paraplyet. Det öste ner utomhus. Jag såg Mary sitta på en stol vid baren. Jag gick fram till henne.-Hello lovely. sa jag och la en hand på hennes rygg. Hon vände sig om och log. Jag kramade he...